Hur beskriver man sig själv? Rabbla fakta eller minnen? Jag tänker att det får bli en liten blandning. Jag vill visa hur jag hamnade där jag är idag, och vad som varit viktigt för mig under den resan. Såklart finns det en uppsjö med människor som har gjort starka avtryck på mig genom livet, men det är svårt för någon av dem att mäta sig med hästarna. När jag tänker tillbaka på min uppväxt och mina tonår så är det hästarna som utgör milstolparna, kapitel i historien. Före och efter den eller den hästen, och så småningom förstås före och efter barnen. Jag ska försöka ta med dig på en kort promenad längst min alldeles egna memory lane.
Ponnytiden bjöd på fler ponnyer än jag minns. Min moster tillika mentor Marie hade ridskola, och jag hade möjlighet att utvärdera ponnyer för verksamheten, underhållsrida och tävla dem, och de som inte gillade att vara ridskoleponny fick vara privathäst hos mig o min syster i väntan på nytt lämpligt boende. Några av hästarna hade sån talang att de fick bli "mina" till att tävla med. Förutom Flame är där särskilt två ponnyer till som har gjort lite extra avtryck.
Golden Santeé, en C-ponnyherre, korsning russ/arab, kom till mig o Marie för inridning. Jag föll som en gråsten för honom, och det slutade med att vi bytte honom till oss mot en gammal Volvobil. Denne lille fux som vi kallade Viktor gjorde jag två SM med och var topp 5 i alla klasserna bägge åren.
D-ponnyåren dominerade jag och min vilde vän Forest Farouk (NF) tävlingsbanorna. Vi skulle egentligen hitta en relativt viktbärande ponny till ridskolan, men efter introduktionen uppdagades hans rätta natur vilket var mer som en trimmad ferarri än folkabuss. Han skrittade ALDRIG!!!! Takta, galoppera på stället eller möjligen lite arbetstrav en bra dag, men herrejädrar vad han hoppade! Vi hade ridlägeravslutning med puissance hemma en sommar, och min lilla galning hoppade 2.05 som om det vore en cavaletti! Vi tog brons på SM i Tjolöholm, red några internationella starter och hade fantastiskt mycket kul ihop.
Hästar och ridsport har varit en del av mitt liv sen två generationer tillbaka. Min första häst var en fantastisk liten welshponny som hette Flame. En gyllene liten studsboll som hängde med på alla galna upptåg man kan tänka sig. Vi hoppade trestjärniga fälttävlanshinder på Gärds i sena sommarkvällen när ingen såg på, simmade i dammen i sommarhagen och tävlade så ofta vi fick för mamma o pappa. Ett oräkneligt antal allsvenskesegrar, DM-medaljer och SM senare har jag Flame att tacka för min fullkomligen flygande start in i hästvärlden.
Jag hoppades länge på att en karriär på hoppbanorna var mitt öde, men för att klara en sådan satsning krävs pengar. Mina föräldrar skildes när jag var 12, och jag kan fortfarande inte begripa hur mamma gjorde för att få ihop ekonomin med allt mitt tävlande. Jag är henne evigt tacksam för alla timmars slit det inneburit. Utan uppbackningen från familjen på mammas sida undrar jag just hur livet hade sett ut idag. För att få sponsorer behöver du vara i toppen, och för att komma till toppen krävs det pengar... Moment 22 för en tonårstjej utan cash. Näst bäst blev att rida andras hästar om jag inte kan finansiera egna.
Jag tog mod till mig en eftermiddag under påsktävlingarna i Scandinavium och knackade Peter Wylde på axeln och frågade om jag inte kunde få komma o jobba hos honom. Han förklarade att han nog inte hade något behov för egen del, men en av hans stallkompisar behövde hjälp. Detta ledde till Holland och jobb för Clare Bronfman (USA) som då stod uppstallad hos Henk Nooren utanför Guttecoven. Livet var underbart! Jag red fantastiska hästar, åkte på lite tävlingar som groom och bara njöt.
Förnuftet i mig gnagde i bakhuvudet och jag insåg att beridarbranschen kan vara nyckfull. Ett brutet ben eller arm så kan du vips vara utan inkomst.
Innan avresan till Holland hade jag slängt ansökningsblankletterna till Sjukgymnastutbildningen på postlådan, och mitt i sommarvärmen kom ett antagningsbesked vidarebefodrat hemifrån. Ångesten var ett faktum! Åka hem och lämna allt dethär?? Det är kanske slutet på hästlivet för mig? Efter flera år med skral ekonomi där man vänder på varenda krona fick jag ändå ta ett djupt andetag och säga upp mig från drömmen.
Nu i efterhand var det rätt beslut, och jag ångrar ingenting, men OJ vad jag grät på väg hem från Stall Nooren.
Tre års intensiva studier på Lunds Universitet följde. Jag hade hittat mitt andra kall i livet! Människo-kroppen! Vilken fantastisk och förunderlig maskin det är! Jag slukade studierna med hull och hår, och fick efter examen direkt fast jobb i Kristianstad. Efter ca 1,5 år i yrket kände jag att sådär, nu har jag etablerat mig. Jag är redo för nästa fas. Kontakter från tiden i Holland hjälpte mig hitta en väg som ledde till USA.
Jag sa upp mig från sjukhusjobbet och köpte en enkel biljett till Florida och Wellington Winter Equestrian Festival. Jobbade tre månader hos Peter Leone på Lionshare Farm och därefter vidare till Tyskland och Jessica Kuerten.
Ett och ett halvt år blev jag kvar hos Jessica. Jag har aldrig varken förr eller senare jobbat så hårt, men jag lärde mig också fantastiskt mycket. Jag hamnade snabbt i position att vara hemmaberidare till GP-hästarna vilket var enormt utvecklande för min ridning, men tyvärr inte så mycket hoppning och tävling som jag drömt om.
Vidare från Jessica hamnade jag hos Vincent Voorn på De Margareta Hoeve i Holland. Jag försökte leta mig fram till ett jobb med mer hoppning och tävling, men kom helt fel in i verksamheten som just stod i begrepp att skala ner på unghästverksamhet och snarare behövde fler groomar än ryttare. Ett bra ställe med härliga människor, men inte riktigt vad jag sökte.
En mellanlandning hemma hos mamma i Skåne gjorde att jag tog ett timvik på sjukhuset i väntan på nästa öppning. Det var ett avgörande steg visade det sig, för under tiden hemma fann jag mannen jag sedan kom att gifta mig med och nu har två barn tillsammans med.
Eftersom jag alltid har många bollar i luften letade jag ridjobb parallellt med hemvändandet, men den där karlen jag slagit mig ihop med fick mig att se lite fler lösningar än att fly landet till nästa stall.
Ett projektjobb var dock redan inlett, och eftersom jag alltid slutför det jag påbörjat åkte jag våren 2009 tillbaka till USA för att hjälpa till i Team Rodrigo Pessoa under årets WEF. Ytterligare tre månader i ett team som liksom de föregående genomsyras av professionalism och öga för kvalitet och detaljer. Ovärderliga erfarenheter som jag är så lycklig över att ha fått ta del av.
JW Solutions. Johanna Wahlund. Företaget är godkänt för F-skatt. Copyright © All Rights Reserved
Efter vändan till USA och Pessoas åkte jag hem, flyttade ihop med mannen i mitt liv och fick jobb på Centralsjukhuset i Kristianstad som sjukgymnast.
Det blev sedan 7 års anställning där, med uppehåll för föräldraledigt två gånger. Jag fick lära mig massor om akutsjukvård, kirurgi, kvinnohälsa, kontinensvård, intensivvård, med mera med mera.
Vi har nu tagit oss fram till år 2016. En man och två barn senare, med tonvis av olika erfarenheter från alla möjliga områden, blev det nu dags att byta bana igen.
Det blev tid för mig att bli egenföretagare och väva ihop mina passioner till en enhet.
Tänk att kunna fläta hästar och människor och kroppsfunktion samman och göra gott i en situation där jag älskar att vara.
To The Future, And Beyond